Jag kan inte låta bli att undra över om det är så att man ibland som mamma kan känna av sina barn på en gräns som blir "för mycket" och att man vill deras bästa så mycket att det kanske blir fel?!? Att man ser de saker som inte andra ser och att man tolkar saker som större i vardagen än vad de kanske egentligen är eller är det just detta som är att "vara mamma"?

Jag känner att det gör lika ont i mig som min dotter när hon kommer hem från skolan och säger att hon känner sig utanför därför att hon inte har någon bästis när alla andra har det. När vi sätter oss vid bordet och pratar om det känner jag att tårarna bränner innanför ögonen och ändå så vet jag att det kommer att komma och gå många bästisar innan hon hittar den där "bästaste bästisen" som man delar de ljusaste medgångarna och de mörkaste motgångarna med. Och ändå är det enda jag vill göra att ta fram mitt trollspö och trolla fram den perfekta bästisen där och då. När jag frågar henne om vi ska prata med hennes lärare om detta så säger hon att hon inte vill det, Inom mig gråter jag över att hon ska känna att ingen vill leka med henne och att inte hon duger som hon själv uttrycker det ~ min lilla underbara gullunge. När jag ändå pratar med hennes lärare så har de inte märkt att det skulle vara så här men de ska kolla och förståelsen jag möter är helt underbar och det är inte den som får mig att fundera i dessa banor. Detta är bara ett exempel på dessa gånger som jag känner att jag kanske ser och tolkar in mer än jag egentligen ska bara för att jag vill skydda dem ifrån att bli för mycket sårade.   

Det är samma sak när motgångarna kommer som trycker ner dem för långt ner i skoskaften och det som gör dem ledsna så det skär långt in kommer ~ jag vill ha det där trollspöt som gör att jag kan trolla bort det som gör dem så där ledsen och fundersamma. Ändå vet jag att de måste gå igenom det för det kommer komma fler i livet som är större och tuffare senare i livet och ändå kan jag inte göra något för att mina känslor ska bli annorlunda här och nu, där och då. Jag skulle vilja att de bara behöver snubbla över de där små stenarna som finns i livet inte behöva klättra över de där bergen som gör så ont in i själen och ändå så vet jag att man kommer inte undan dem. 

Jag lovade mig en gång i tiden att jag inte skulle bli en överbeskyddande morsa och kanske är det just det som jag håller på att bli........ Efter allt som vi har gått igenom tillsammans och som vi fortfarande går igenom vill jag göra det som jag kan lätt för dem och det är då tanken kommer 

Kan man som mamma vara för omtänksam så att man ser för mycket i vardagen? Kanske kommer jag aldrig att få svaret utan jag kan bara gå på min magkänsla och göra mitt bästa för som min morfar sa till mig när jag var liten och ledsen över att inte ha nått till mina mål som jag satt alldeles för högt "Har man gjort sitt bästa kan man inte göra bättre jäntan min" och kanske är det så jag får tänka att svaret är